utslängd från kontoret

de går på mitt bord. och dansar bland mina pärmar och sorteringar. ingen har frågat om lov. man bara gör. precis som man vill. ska det behövas minor och taggtråd för att tydligt visa var gränsen går? jag är rädd att jag snart fryser ihjäl när huvudet var dag måste hållas i och hållas kallt och käkarna svider av tillmötesgående leenden och bettet i hop och givakt.

jag behöver cirkulera. vinden har tillfälligt vänt söderöver. misstrons lager av grundande bleka toner täckt med puder av välvilja och blidkande sammetsmörka ögon. det är någon som gömmer sig där under. jag tänker inte leta, pocka och dra. det är min tur nu. jag tänker inte stiga åt sidan och släppa någon annan före idag.

det blåser en uppvind

det skrattar tillsammans istället för att jobba. de rör vid varandra och kallar det verkstad. har ni sett von triers idioterna… en del är mer rosiga än andra. släta och fina. två i personalen har släppt på, två är gravida. den ena har nedkommit redan, den andra nedkommer snart. de har startat något sorts kollektiv.

nu håller de på igen

det liknar lojt vansinne mer än heligt ursinne.

bara de mest hänsynstagande är inbjudna den här gången: medlöparna, drömmarna, rumpnissarna, snyltsäckarna, pipgökarna, snedstörarna och några till.
jag har inte sett någon alls, jag bara vet.
allt går i blått.
så och deras insmickrande leenden.


man håller ut och håller ut och håller ut, tills någon ber dem hålla igen.

jag har en vän

jag är inte bara glad (i p1 säger nån att glädje kommer inifrån) jag känner mig djupt lycklig (nån i p1 fortsatter tala och säger att lycka är beroende av något/någon i yttervärlden).



jag har fått ett kärleksfullt
brev där fröken ström
ger mitt liv betydelse.

hon vill rädda mig från en alltför tidig död.


ingen har nånsin beskyddat mig tidigare. det här är så nytt och spännande för mig.

min dröm om en bodyguard har slagit in. från mycket oväntat håll. hon ser inte alls ut som arketypen, den välutrustade med kuk och ryggrad storlek stor och stark. hon ser ut som bambi. och låter som baloo.

var är alla

nu har jag städat färdigt efter er på teatern; jag har tömt era askkoppar, sopat upp era snusloskor och druckit ur era pavor. berusningen frigör mina sinnen. ledaren niklas flyr utan ett hej genom bakdörren när jag kommer högröstad och redo med största sugmunstycket. bara nervöst brus och melankoliska klangrymder kvar i luften efter honom. inga fler chefer på kontoret, inga underställda på borden. bara damm, torr luft och tomhet. där står ett hus på scenen som ingen bor i. mitt eller suzannas? var är alla? har jag vänt er ryggen? eller är det ni som lämnat mig? jag saknar er så. mest av allt saknar jag mig själv på min post.

högt prisade och andra beundrare

förföljare, älskare och skadeglada.

jag måste vila mig lite. det tar på krafterna att laborera. jag är hos er igen måndag den 5 december. kanske. jag kan inte lova eftersom mina projekt är mina alldeles helt egna och stammar ur mina reaktioner och impulser. jag är som sagt inte här för att tillfredsställa någon annan än mig själv.

kära nån. ny oro för lilla fröken

min far fantomen ringer i mitt öra. han oroar sig nu för sin söta frökens fräna syra. han varnar och förmanar; det kan gå riktigt illa. jag säger att det är allför sent och mycket mörkt för fäders oro. inte kan jag ta hans varma hand och mjuka kärhet. jag har ju fostrats i främmande famnar. bland fega och drastiska ensamvargar.

jag vill förklara för den gamle att jag nu är den, som jag ska vara. jag går min väg. är min natur helt trogen.

på vår teater är allt över nu. och inte alls på grund av någon syra.
jag var inte där för att stilla oro och vinna kärlek. befria ifrån skuld och bära deras bördor. bland dem finns inte längre plats för rara bärfis. hon parasiterar blott på andras svaghet. för hon är tom och ingen särskild. har ingenting att ge. ingenting att svälja. hon ska ut att stå i kylan. inte stimma och slå runt, så är det bara. när stickorna är slut så susar hon och kurar. somnar nöjd. men sött och utan drömmar.

Den trettonde dagen finns inget gott kvar

regnet har upphört men den fuktiga filten ligger kvar över huvudet sen igår. jag varken hör eller ser.

avstår både premiär och min sista chans. den förra är inget att se på grund av nerver och brist på rutin. den senare behärskas av trötthet och känslan att allt redan är förbi. än sen. jag får fler chanser. jag behöver er inte längre. liksom ni inte behöver mig.

angående min bortavaro vågar jag nu förstå att mitt intresse för det artistiska och sceniska rör själva processen; resultatet synes mig intryckt i köer av planlagt skeende. jag trånar efter den levande anden. impulserna. leken. skissandet. lusten. djärvheten. odödligheten. allt annat är i mina ögon bara effektsökeri, självcentrerade bekräftelsebehov och andra neurotiska begär. längtan efter högre bidrag, fina premier och stående ovationer. inte mycket att höja till skyarna således.

var tog den kollektiva andan och de gemensamma strävandena vägen? viet? duet och jaget? det mellanmänskliga och buberska? jag kände inte igen mig bland alla jagen som snart stroppade runt på scenen.

snart är det jul och jag vill ha. jag behöver en ny uppgift nu. utan uppdrag blir jag sittandes. av det gör hela kroppen ont. för att leva kräver bärfis laborationer i andras rum. vill ha en ny familj. och en mer närstående faster.

allra djupast önskar jag en plats att komma till; men inser plötsligt alldeles naket utan skal att detta inte längre kan vara möjligt för en sådan som jag

premiär utan bärfis

jag är inte ens mätt. bara trött. och tycker inte alls att det är kul. jag undrar varför det alltid blir som det blir. det ordnar sig inte alls alltid, som man brukar säga. man ska aldrig vänta på sin tur. den turen kommer inte. alla har inte tur. bara en handfull. man måste slå sig in och höja rösten och tala på mäns vis. som suzanne (osten) säger.

hur talar en bärfis? undflyende? skamset? mjukt och lågmält? är hon sann och uppriktig? stojar hon sig bort från varat? gör sig till och låter bli? bluddrar som en berusad?

regnet faller stötvis.

nu sitter hon där med stinkande varma räkskal framför sig och pulserande huvud. inga tabletter för värken. inga för glömskan och morgondagen.

hon tänker att hennes plats inte är delbar. allén eller tillsammans, men aldrig delbar. inte ens med två.

Den tolfte dagen handlar om min familj

jag skulle vilja skriva kärleksbrev på franska.

Ma chère femme, 14 septembre 1963

Ce matin j’ai reçu ta lettre du 10, je l’ai lue d’abord sur l’escalier, et puis de nouveau et de nouveau, jusqu’au ce soir. Tu es tellement douce que je te mangerais, encore et encore, jusqu’à ce qu’il ne reste rien…

min far filantropen skriver till min mor, unga fröken julie. i brevet står att hon längtar efter att sjunga och sjunga igen, tillsammans hela kvällen. men han blir alltid plötsligt hungrig av sång skriver han. det gör ingenting, säger min mor då, för hon förstår ändå ingenting. och så vidare.

hon var ju faktiskt bara barnet så de älskade aldrig varandra på riktigt.

senare träffade hon en deutche jugend. han förvandlade min mor till en liten sårbar sparv. sådana hade tyskarna tyckt bäst om grillade i franska örter.
så det passade ju bra. lite franska hade hon ju lärt.

min barndom präglades av fantastiska lekar. bäst tyckte jag om den där mamma skulle gå naken med oss barn tätt tryckta intill sig medan den nya pappan och hans jobbarkompisar stod och skrek på främmande språk och piskorna ven. den röda piskan sved minst. leken avslutades alltid med att vi svimmade på golvet av nån mysko yrsel. och sen minns jag inget mer. det är ingen som kommer ihåg nåt. vi brukade alltid få ledigt från skolan dagen efter. det tyckte jag var lyxigt.

jag vill ha en ny familj. den gamla har tröttnat på mig.

gunilla får vara sagoberättare, så jag vågar stänga ögonen när det skymmer. jag blir alltid så lugn och varm i kroppen av hennes dikter. och glad. en bästis behöver jag. någon att ligga nära med huvudena tätt och viska om hästar och kärlek. grith får vara min storbröstade hjärtevän. min trygghet. med henne kan jag bulta hela registret.

när publiken kommer ska jag kanske välja ut fler medlemmar till min nya familj. det ska bli intressant och se vilka jag vill ha som föräldrar.

vi leker och bearbetar gårdagen

först sjunger efwa wiktoria och finaste lisen lasarettsången med flickan som frågar om hon får komma hem till mor. sen pratade minna och jag om silkeslena uttrampade ekorrar. i istanbul trampar man på dem som om de vore druvor. om man gör det när de sover så är det inget övertramp. de turkiska ekorrarna sov hela tiden medan fötterna stampade och gick på. vi försökte se bistra ut när vi lekte kränkare, men så började minna skratta. då kunde inte jag heller hålla mig. vi vågade inte hela vägen. de är gulligast när de sover. och rätt ofarliga då. när de hade dött klart så gosade vi med dem.

paula har tröttnat på persbrandt. nu tjatar hon bara om alexander på kontoret. hon tycker att hans utstrålning är mer norrländsk. jossan är så söt. nu har hon skurit av sig både hälar och bitar där bak för att komma i glittret hon hittade i sin tonårsgarderob förra veckan.

det är bara svirret i huvudet kvar nu. radion ligger i badkaret, simmandes i oljor av granbarr. grith hackar på mig så fort hon får chansen, det är stora hål vid vänstra ögonloben. teaterns plåster är slut. tampongerna också.

stämningen har förändrats. för mycket blod och tårar. och avhoppp. är det mitt fel eller är det deras eget? vad skulle min farmors lillebror sartre skjutit in om ansvar här? de kanske inte kom på nåt bara. kanske var deras tomhet inte av den kreativa sort som suzanne (osten) pratade om. eller så kunde de inte hantera scenskräcken lika bra som vi andra.

släpper. inte salt i sår. bara pudra och sockra.

masoud var ren och fin idag. han är en riktig människa, trots den persiska touchen. (det kan vara en idealisering om jag inte misstar mig).

och niklas är så stillsam och tapper. fast han kanske inte orkar mer och alla orden redan tagit slut.

vi måste lyfta upp väggarna imorgon så att inga fler män springer in i dem. de måste vara hela till premiären.

Den elfte dagen är flickor superhjältar

hovrättens övergrepp på flickor når nya höjder. en fyraåriga flicka blir sexuellt utnyttjad i sömnen. straffet sänks från fyra år till två. ingen skada skedd; hon var så liten och sov så gott. och så djupt. hon märkte inget. men varför släppte de inte ut snubben så han kunde fortsätta då.

sover inte fyraåringar middag också? då kan han ta sig ett nyp till lunchen också. låt oss bli som barnen; de leker inte superhjältar. de är superhjältar. inget kan skada dem. de fattar ju inte så mycket, om sex vet de intet. ju yngre de är desto dummare. de skadliga efterverkningarna är obefintliga för såväl förövare som barn. i usa börjar de redan på fosterstadiet. det där med abortlagarna är bara ännu ett uttryck för bush och hans kompisars dubbelmoral. men nu faller han, som sagt.

hur går det med drömlivet då? vågar barnen drömma om nätterna eller måste de hålla sig vakna nu? jag har hört att remsömnen (drömsömnen) är alldeles nödvändig för vårt psykiska vålmående.

jag mår bra. jag mår bra. jag mår bra… om man upprepar en mening minst 200 gånger så skapar hjärnan nya kopplingar som bryter upp de primitiva nedärvda instinkterna. är man bara tillräckligt flitig kan man göra om sig. även de fattiga kan det.

ett annat tips kommer från suzanne (osten); om man säger meningarna högt så somnar männen. vårt kvinnliga pladder kan skydda oss mot männens övervåld. varför har ingen sagt det förut? "… män lyssnar mindre på kvinnor. det kan vara något sövande i kvinnors sätt att tala, säger hon. " …det är något i kvinnors röstlägen… " (Besvärliga Människor, sid. 44) it's magic. hon har sagt något om att det blir ljust ute när vi talar också.

på radion säger de att våldet mot kvinnor börjar bli ett världshälsoproblem. brudarna blir svagsinta och misssköter sina män och barn. för att inte tala om hur de nonchalerar sitt yttre. man kanske skulle föreslå partiet att dela ut gratis make-up till de misshandlade och våldtagna.

jag ringde suzanne (osten) och berättade att jag tyckte det blivit så tråkigt på teatern; mitt kreativa fokus har gått förlorat. jag bara pratar om annat hela tiden. det måste hända nåt nu.

"… i alla kreativa processer finns det perioder och tillstånd när ingenting händer, när allt känns tråkigt. Då gäller det att inte forcera arbetet och leta efter nödlösningar utan vänta. i tomheten kan den kreativa processen ta ny fart och du hittar en väg som ingen nånsin hade kunnat tänka ut". hon säger så mycket bra.

på morgonmötet idag ska jag låtsas att det är jag som är smart och säga till de andra att vi ställer in alla rep och väntar tillsammans.

jag tror jag hörde nåt om att var tredje kvinna ska våldtas idag. hur många är vi på atalante? åtta kanske. jag skulle gärna prova på att bli våldtagen. undrar vilka som ska våldta. jag hoppas på jim, johan och janne; de fullkomligt vibrerar av återhållet adrenalin. niklas kan filma. killarna i taket får notera skamgreppen.

det kan vi göra idag. det tycker jag var en väldigt ny väg. jag vill rida, när kommer de med uncas häst?

jag hörde en till grej på radion. om man skiljer sig kan man dö. var tredje kvinna som vill separera mördas av sin man. var tredje man tar livet av sig efteråt. det är väl ingen i ensemblen som ligger i skilsmässa va? gunilla? niklas? usch, vad oroligt. mika kanske? det kan ha varit franska par inslaget handlade om.

imorgon är det premiär. det ska bli kul.

morgonandakt med bush

josé (lagunas vargas) har messat hela morgonen. bush faller nu. om han fastnar nånstans ska man bara greja lite med musen, säger han.

Den tionde dagen tappar jag ut mig

idag såg jag på gunilla när hon läste dikter. det putade lite. hon har en ficka på magen där hon stoppar ner de som är mest utanför. jag är utanför. ska bli intressant att se vilka jag ska möta därinne i den mörka värmen. om jag får komma in alltså.

jag känner mig inte som en bärfis längre. främmande krafter har tagit mig i besittning de senaste dagarna. kan konsten förändra en sketen bagge till det ännu sämre.

artisterna har åsikter om varandra. min far, jan tycker att mina drivkrafter beskrivs bäst i termer av kombinationen otålighet, glömska och dold ilska. jag har frågat vad han menar, men han minns inte. dold ilska? jag lider ju av dold blyghet.

jag vet inte hur mycket man ska lyssna på andra egentligen. man kan vara mer än summan av den andres påståenden. mindre också. familjemedlemmar och nära vänner ska man egentligen aldrig lyssna på. de är för insyltade. och insnöade. dessutom har de en massa fördomar. och ljuger.

grith är annorlunda. operadivor ska väl inte lägga sig i politiken. det passar inte ihop på något sätt. tänk om jag skulle lägga mig i hennes sång? knäppt. man undrar ju om det har något med hennes bakgrund att göra; hon är uppfostrad i christiania.

allt var så vansinnigt vackert, och ödmjukt på nåt sätt, inne på scenen ikväll. jag grät av gemenskap nästan hela vägen hem. alla var vackra. till och med jim var ljuv och rörde mitt hjärta. midaircondobruden lisen var vackrast som vanligt. niklas ande höll sin hand över oss denna afton. salig.

jag hoppas jag är mig själv imorgon så jag hittar tillbaka till teatern igen.

jag måste skratta

flera har tagit woody (allen) för regissören woody (allen). det är fel woody.

den woody jag syftar på är röntgenläkare. han är disträ. han forskar på umeå lasarett och känner min far filantropen.

för att inte blanda ihop träskallarna kallar vi labbets woody för doktor woody. ok?

doktor woody ska kolla om vi har kol och annan skit i luftvägarna. han ska göra nåt samarbete med jim och lisen också. de ska projicera bilder av mitt och uncas inre samtidigt som grith och niklas improviserar till hannes trumpinnar.

beata då, ska inte hon vara med alls? det är taskigt om hon får sitta uppe på kontoret igen och gömma sig medan alla andra i släkten uttrycker sig. de är som en riktig cirkusfamilj dom där rydénarna. mamman och frun lär också hålla på.

hur som helst, atalantelab kan väl vara något för en riktig teaterkritiker att bita i. nu när han dragit sig ur leken kan han ju ställa sig utanför och titta på med pennan i stället. har alex skickat pressmeddelande?

Den nionde dagen: orolig kärlek

så mycken oro för fröken bärfis. uncas, niklas, jim och janne oroar sig för att jag ska gifta mig med kay (pollak). såna stollar.
masoud och persbrandt bara skrattar åt eländet. de är riktiga män.

de riktiga männen oroar sig inte för mig. det tycker att jag ska lära mig att oroa mig för mig själv. det är svårt, tycker jag.

nu säger jag det! det är efva wiktoria och vår egen eva som ska gifta sig med kay! kay är inte muslim, han har bara ett extra stort hjärta för rena evor.

apropå kärleken.

jag älskar jockum och ska snart bli hans nya mamma. han står ut med mig. och vi är av samma skrot och korn.

"… - Jag har tålamod som en insekt, jag ger mig inte. Ibland ritar jag om ett huvud hundra gånger…", säger han.

jockum och jag älskar huller om buller i hans ateljé. han är inte rädd för sig själv längre. inte för mig och mitt kaos heller.

"… - Ja, man kan bli rädd ibland för att man blir uthängd av sitt inners­ta, men jag (läs bärfis)har frigjort mig från den känslan - det är ju därför jag gör det här. Har man gjort det några gånger så är man inte lika rädd längre. Men visst kan det kännas jäkligt jobbigt när man ser något slags tjat - som de här nakna tjejerna som är överallt…"

när jockums gamla mamma kört ut de nakna tjejerna och diskat och dukat av, vässar hon och teknikern lisa alla blyertspennorna. sen skissar vi och ritar enorma teckningar hela dagen. vi fnissar fokuserat när våra blickar möts i grafitdammet.

min lilla mamma kommer frampå eftermiddagen. då plockar vi fram alla färgerna för att göra henne riktigt glad.

läs gärna mer om mig och jockum i dagens nyheter om du vill veta mer. vi är rätt öppna och generösa med vårt privatliv. tv bodde hemma hos oss i ett helt år. nästan.

jag älskar vanessa och cilla också. och hästar. på nätterna drömmer jag kärleksfullt om teaterns producent. han heter alexander och är mycket fin. jag kallar honom alex. han tar sig alltid tid med mig. måtte han ha tid för sin egen emma (barenemma, robinssonemma - samma tjej) också. han är som en ekorre, samlar och samlar.

på lördagarna älskar jag p (just p) en liten stund. kl 21.45 ungefär, efter tv-programmet brottsplats där fbi letar efter missing persons. vi brukar leka att jag är försvunnen och han är fbi. det är kul. då älskar jag honom.

Den åttonde dagen: osar uncet

jag är utsatt för fegt förtal och smutskastning på en helt annan sida. en man utan ansikte i labbets redaktion talar med kluven tunga - kan vara av släktet snyltbagge. på tisdagens morgonmöte vill jag att vi utför en utpekningsritual. alla tänker på möjliga straff under natten för den fule skribenten som dragit alla i smutsen. innan mötet ber jag om ett förmöte där mina stödgrupp kan formera sig runt mig.

här nedan brevet. samt min försvarskör.

…Men vad vet fröken Bärfis? Hon skapar egna "sanningar", sådana som tillfredsställer någon perfid längtan som hon bär inom sig.

ja, vad sorts kunskap har en bärfis? söker bland de främmande orden: perfid, vad betyder det? gemen, lömsk, illvillig. jaså jaha. hm. är det så jag ter mig för den andre?

Längtan efter vad? Fan vet! Fröken Bärfis påstår sig vilja avslöja hemligheter hos oss andra, men lyckas nog bäst med att röja sina egna dolda begär och förträngda behov.

jag varken vill eller längtar. jag följer blott min natur. jag ser det jag ser och talar som logisk följd av mina ögons sysslande med yttervärlden. utan krusiduller eller censur. jag bär mitt eget ok. när skulle jag påstått mig hysa en önskan att avkläda er de hemligheter ni bär på. de är era helt egna. dumheter. er manipulative bror har tutat i er detta. inte heller har jag några dolda begär eller förträngda behov att kokettera med.

Stackars fröken Bärfis – så många artfränder och ändå så ensam! Vi känner inte igen oss; vi förstår inte Bärfisens omvärldsbeskrivning. Månne lider hon av perceptionssvårigheter. (En finkänslig omskrivning för mytomani.)

här finns ingen synd och ingen stackare. möjligen talar ni i egen sak. jag anar en önskan hos er att bli avslöjad av mig. och besvikelse för att jag blundar för er. i era djup får ni klara er utan mig.

jag är inte här för er skull, endast för min egen. mitt minne är kort och mina motiv föränderliga. jag är ingen alls och saknaden efter mitt själv är svår och isolerande. jag söker i varje vrå av er teater och nyttjar er blott för mina egna efterforskningar. när världen blir grå och hotfull målar jag den i de finaste färger. (jag ska måla hela världen lilla mamma). men inte ljuger jag.

vad gäller er intellektuella kapacitet och fattningsförmåga, de har aldrig imponerat på mig. att ni inte begriper er på mina studier är sålunda fullt begripligt.

Eller är hon bara elak, hatisk, så förfärligt självförnekande och självförgörande att enda sättet för henne att hålla sig flytande är att sänka andra? Det lämnar vi åt sakkunskapen.

här svarar en sakkunnig, min terapeut mats (persbrandt) för mig.
– bärfis är ett mycket levande och lekfullt exemplar av sin art. helt fantastisk. en av de allra finaste faktiskt. ett praktexemplar. hon är riktigt rar. angående hennes flytförmåga vill jag tillägga att den är obefintlig. hon flyter inte ens i saltvatten. hon simmar bäst under vatten med de andra delfinerna. de arter som befinner sig nära eller ovan ytan har jag rått henne att undvika i största möjlig mån.

Atalantelab tar emellertid starkt avstånd från fröken Bärfis fabulationer. De saknar all förankring i både verksamheten och verkligheten. Skäms på sig! Imorgon vaknar vi till en ny dag, utan lögner, misstro, avundsjuka, självupptagenhet, missunnsamhet, förtal och annat elände. Fan tro't! Men vi försöker åtminstone. Att göra något mer än att vakna på morgonen, lyfta pennan och snacka skit om andra. Det du, frkbarfis! /Redaktionen

jag tycks reta upp er. ni är fräck och anklagande i er ton. er andedräkt är frän och uncen. inte len av värme som min. om ni lider av ömhet eller svullnad i någon tå kan det bero på att ni trampat snett. eller illa. jag önskar god tur angående era önskningar inför morgondagen. era dagar tycks mig fyllda av elände. min förträfflige terapeut har några tider kvar att fördela. jag förmedlar gärna kontakt.

här tar ordväxlingen mellan de stridande slut för dagen. bärfis har försökt hålla sig i sadeln länge nu, men så tappar hon balansen och faller av. solar plexus träffas och all luft går ur henne. osäkerheten lägger sig ånyo som en flottigt fuktig fetfläckad matta runt hennes bröstkorg. hör hennes ynk. stackars liten. så beroende av de andras acceptans och bekräftelse.bah!

på tisdag tänker jag vara glömsk. vad menar du att jag har glömt, janne? är det ingen som tycker om mig längre? efva wictoria? vad gör jag för fel? kan någon svara? eller älska mig? eller nåt annat. vad som helst. bara jag får finnas. vara till. och fortsätta leta efter mig själv i vrårna bland dammråttorna på er teater i några dagar till.

Den sjunde dagen vilar vi

alla som ska vara med sover idag. för att hämta kraft och processa den gångna veckan i lugn och ro. paula har sytt en gigantisk kadmiumröd saccosäck som täcker hela dansmattan. den ligger vi på. den är väldigt omfamnande och trygg, ingen ska vara rädd för mattans slukande gap längre.

vi håller varandras händer och andas rytmiskt. uncas, max, och thomas är uppfirade i taket med varsin kikare och stenogramblock. de ska observera hur artisternas kreativitet kommer till uttryck under sömnfasen.

gunilla och janne sjunger I will always love you i sömnen. i kanon. koolt. båda är whitney.

niklas kan naturligtvis inte slappna av utan går runt med mikrofon och tar upp ljudet av vår andning. de snygga midaircondobrudarna lisa.lisen.flisa har likadana nattlinnen. de verkar andas bäst.

jim och minna snarkar. janni fiser. och suger på tummen. masoud sover med öppna ögon. han fick inte igen dem. josefin och johan hänger i taket med de andra lamporna och lyser stämningsfullt.

grith störs av pms och kan inte varva ner utan går runt med stetoskop och kollar att våra hjärtan bultar. hon tycker det är lugnande. hon lägger sin hand här och där, känner och lyssnar. det är så sensuellt. jag ber henne sjunga, precis så andlöst som hon gör i bröderna mozart. igen, igen, igen. rewind, play, rewind, play, rewind, play. det är det vackraste och skönaste och rysligaste jag sett och hört.

woody är pinsam. han vet inte vilken anna (lilla annan eller våran anna) som är hans, så han ligger med båda. förhållandet är ganska färskt, det kan vara därför. efva wiktoria och kay (rodell och pollak) har alla sina barbies med sig. de har varsitt duntäcke. paula och jag sover räv och viskar om snygga killar medan vi väntar på persbrandt.

söndagen var en helt perfekt dag. vi har haft en underbart härlig dag idag. tack kära gud för söndagen. och den goda maten.

Den sjätte dagen: suck

det är nån anonym idiot som undrar:

"Då undrar ju jag och mitt ego om vi som inte står omnämnda (i bloggen) liksom har gått obemärkt förbi? liksom smultit in i dansmattan eller projektionerna och inte tagit någon egen synlig form?"

vad ska jag säga… lilla gumman, att du gör dig osynlig är ditt eget problem. ta eget ansvar - ta plats - istället för att gnälla. du är välkommen upp ur mattan när du själv väljer det. vill du dväljas bland de andra i skuggorna passar det mig alldeles utmärkt. personer med borderlineproblematik "jag och mitt ego" bör slå följe med frk bärfis till närmsta pollakseminarium.

för att inte orsaka fler missförstånd: de som inte omnämnts i bloggen är ointressanta (en del kan ha slunkit med trots löjeväckande transparans).

inga fler drömmar om niklas hårfager (rydén). inget mer fjäsk. inga fler danser. nu är han också borta.

om inte jag finns, finns ingen annan heller.

Den femte dagen: spekulationer om världsläget

nästa fredag faller bush. hur, avslöjas nästa söndag när alla som var här på fredagen fått veta först. och smält informationen. det tar två dagar ungefär.

när bush fallit kommer kay (pollak) att ta över. han har värvningsmöten på lorensbergteatern i göteborg den 22 november kl 13 och kl 19. det kostar 494 kr inkl moms att bli upptagen i hans parti. kan vi gå dit då niklas? jag kan representera sverige. susanne (osten) och åke (högberg) blir fredsjäklare. jag är ständig rådgivare och bodil (malmsten) min sekreterare. gunilla (witt) får vara dokumentförstörare och klippa orden i långa remsor som vi kokar i 5 minuter till dessert. de snygga midaircondobrudarna (lisa.lisen.flisa) tar ner pollaktonerna, med allomfattande kärlek och gemenskap, från himlen. niklas (rydén) får titta på. josé ska vara vår lilla sockerbit som vi snaskar och suger på till kaffet. allt kommer bli väldigt, väldigt bra. nästan alla får vara konstnärer och bli framgångsrika och berömda.

apropå det‚ såg ni janne under tedansen igår? hans långkalsonger. i velour. såg ni? jag visste det! jag har alltid rätt. han påstår att jag lider av återhållen ilska - gud va han projicerar. det märks att han inte känner mig än. och inte persbrandt heller. jag håller inte igen, jag exploderar i passgång.