lördag, november 26, 2005

Den trettonde dagen finns inget gott kvar

regnet har upphört men den fuktiga filten ligger kvar över huvudet sen igår. jag varken hör eller ser.

avstår både premiär och min sista chans. den förra är inget att se på grund av nerver och brist på rutin. den senare behärskas av trötthet och känslan att allt redan är förbi. än sen. jag får fler chanser. jag behöver er inte längre. liksom ni inte behöver mig.

angående min bortavaro vågar jag nu förstå att mitt intresse för det artistiska och sceniska rör själva processen; resultatet synes mig intryckt i köer av planlagt skeende. jag trånar efter den levande anden. impulserna. leken. skissandet. lusten. djärvheten. odödligheten. allt annat är i mina ögon bara effektsökeri, självcentrerade bekräftelsebehov och andra neurotiska begär. längtan efter högre bidrag, fina premier och stående ovationer. inte mycket att höja till skyarna således.

var tog den kollektiva andan och de gemensamma strävandena vägen? viet? duet och jaget? det mellanmänskliga och buberska? jag kände inte igen mig bland alla jagen som snart stroppade runt på scenen.

snart är det jul och jag vill ha. jag behöver en ny uppgift nu. utan uppdrag blir jag sittandes. av det gör hela kroppen ont. för att leva kräver bärfis laborationer i andras rum. vill ha en ny familj. och en mer närstående faster.

allra djupast önskar jag en plats att komma till; men inser plötsligt alldeles naket utan skal att detta inte längre kan vara möjligt för en sådan som jag