fredag, november 25, 2005

premiär utan bärfis

jag är inte ens mätt. bara trött. och tycker inte alls att det är kul. jag undrar varför det alltid blir som det blir. det ordnar sig inte alls alltid, som man brukar säga. man ska aldrig vänta på sin tur. den turen kommer inte. alla har inte tur. bara en handfull. man måste slå sig in och höja rösten och tala på mäns vis. som suzanne (osten) säger.

hur talar en bärfis? undflyende? skamset? mjukt och lågmält? är hon sann och uppriktig? stojar hon sig bort från varat? gör sig till och låter bli? bluddrar som en berusad?

regnet faller stötvis.

nu sitter hon där med stinkande varma räkskal framför sig och pulserande huvud. inga tabletter för värken. inga för glömskan och morgondagen.

hon tänker att hennes plats inte är delbar. allén eller tillsammans, men aldrig delbar. inte ens med två.