fredag, november 25, 2005

Den tolfte dagen handlar om min familj

jag skulle vilja skriva kärleksbrev på franska.

Ma chère femme, 14 septembre 1963

Ce matin j’ai reçu ta lettre du 10, je l’ai lue d’abord sur l’escalier, et puis de nouveau et de nouveau, jusqu’au ce soir. Tu es tellement douce que je te mangerais, encore et encore, jusqu’à ce qu’il ne reste rien…


min far filantropen skriver till min mor, unga fröken julie. i brevet står att hon längtar efter att sjunga och sjunga igen, tillsammans hela kvällen. men han blir alltid plötsligt hungrig av sång skriver han. det gör ingenting, säger min mor då, för hon förstår ändå ingenting. och så vidare.

hon var ju faktiskt bara barnet så de älskade aldrig varandra på riktigt.

senare träffade hon en deutche jugend. han förvandlade min mor till en liten sårbar sparv. sådana hade tyskarna tyckt bäst om grillade i franska örter.
så det passade ju bra. lite franska hade hon ju lärt.

min barndom präglades av fantastiska lekar. bäst tyckte jag om den där mamma skulle gå naken med oss barn tätt tryckta intill sig medan den nya pappan och hans jobbarkompisar stod och skrek på främmande språk och piskorna ven. den röda piskan sved minst. leken avslutades alltid med att vi svimmade på golvet av nån mysko yrsel. och sen minns jag inget mer. det är ingen som kommer ihåg nåt. vi brukade alltid få ledigt från skolan dagen efter. det tyckte jag var lyxigt.

jag vill ha en ny familj. den gamla har tröttnat på mig.

gunilla får vara sagoberättare, så jag vågar stänga ögonen när det skymmer. jag blir alltid så lugn och varm i kroppen av hennes dikter. och glad. en bästis behöver jag. någon att ligga nära med huvudena tätt och viska om hästar och kärlek. grith får vara min storbröstade hjärtevän. min trygghet. med henne kan jag bulta hela registret.

när publiken kommer ska jag kanske välja ut fler medlemmar till min nya familj. det ska bli intressant och se vilka jag vill ha som föräldrar.