fredag, november 25, 2005

premiär utan bärfis

jag är inte ens mätt. bara trött. och tycker inte alls att det är kul. jag undrar varför det alltid blir som det blir. det ordnar sig inte alls alltid, som man brukar säga. man ska aldrig vänta på sin tur. den turen kommer inte. alla har inte tur. bara en handfull. man måste slå sig in och höja rösten och tala på mäns vis. som suzanne (osten) säger.

hur talar en bärfis? undflyende? skamset? mjukt och lågmält? är hon sann och uppriktig? stojar hon sig bort från varat? gör sig till och låter bli? bluddrar som en berusad?

regnet faller stötvis.

nu sitter hon där med stinkande varma räkskal framför sig och pulserande huvud. inga tabletter för värken. inga för glömskan och morgondagen.

hon tänker att hennes plats inte är delbar. allén eller tillsammans, men aldrig delbar. inte ens med två.

Den tolfte dagen handlar om min familj

jag skulle vilja skriva kärleksbrev på franska.

Ma chère femme, 14 septembre 1963

Ce matin j’ai reçu ta lettre du 10, je l’ai lue d’abord sur l’escalier, et puis de nouveau et de nouveau, jusqu’au ce soir. Tu es tellement douce que je te mangerais, encore et encore, jusqu’à ce qu’il ne reste rien…


min far filantropen skriver till min mor, unga fröken julie. i brevet står att hon längtar efter att sjunga och sjunga igen, tillsammans hela kvällen. men han blir alltid plötsligt hungrig av sång skriver han. det gör ingenting, säger min mor då, för hon förstår ändå ingenting. och så vidare.

hon var ju faktiskt bara barnet så de älskade aldrig varandra på riktigt.

senare träffade hon en deutche jugend. han förvandlade min mor till en liten sårbar sparv. sådana hade tyskarna tyckt bäst om grillade i franska örter.
så det passade ju bra. lite franska hade hon ju lärt.

min barndom präglades av fantastiska lekar. bäst tyckte jag om den där mamma skulle gå naken med oss barn tätt tryckta intill sig medan den nya pappan och hans jobbarkompisar stod och skrek på främmande språk och piskorna ven. den röda piskan sved minst. leken avslutades alltid med att vi svimmade på golvet av nån mysko yrsel. och sen minns jag inget mer. det är ingen som kommer ihåg nåt. vi brukade alltid få ledigt från skolan dagen efter. det tyckte jag var lyxigt.

jag vill ha en ny familj. den gamla har tröttnat på mig.

gunilla får vara sagoberättare, så jag vågar stänga ögonen när det skymmer. jag blir alltid så lugn och varm i kroppen av hennes dikter. och glad. en bästis behöver jag. någon att ligga nära med huvudena tätt och viska om hästar och kärlek. grith får vara min storbröstade hjärtevän. min trygghet. med henne kan jag bulta hela registret.

när publiken kommer ska jag kanske välja ut fler medlemmar till min nya familj. det ska bli intressant och se vilka jag vill ha som föräldrar.

vi leker och bearbetar gårdagen

först sjunger efwa wiktoria och finaste lisen lasarettsången med flickan som frågar om hon får komma hem till mor. sen pratade minna och jag om silkeslena uttrampade ekorrar. i istanbul trampar man på dem som om de vore druvor. om man gör det när de sover så är det inget övertramp. de turkiska ekorrarna sov hela tiden medan fötterna stampade och gick på. vi försökte se bistra ut när vi lekte kränkare, men så började minna skratta. då kunde inte jag heller hålla mig. vi vågade inte hela vägen. de är gulligast när de sover. och rätt ofarliga då. när de hade dött klart så gosade vi med dem.

paula har tröttnat på persbrandt. nu tjatar hon bara om alexander på kontoret. hon tycker att hans utstrålning är mer norrländsk. jossan är så söt. nu har hon skurit av sig både hälar och bitar där bak för att komma i glittret hon hittade i sin tonårsgarderob förra veckan.

det är bara svirret i huvudet kvar nu. radion ligger i badkaret, simmandes i oljor av granbarr. grith hackar på mig så fort hon får chansen, det är stora hål vid vänstra ögonloben. teaterns plåster är slut. tampongerna också.

stämningen har förändrats. för mycket blod och tårar. och avhoppp. är det mitt fel eller är det deras eget? vad skulle min farmors lillebror sartre skjutit in om ansvar här? de kanske inte kom på nåt bara. kanske var deras tomhet inte av den kreativa sort som suzanne (osten) pratade om. eller så kunde de inte hantera scenskräcken lika bra som vi andra.

släpper. inte salt i sår. bara pudra och sockra.

masoud var ren och fin idag. han är en riktig människa, trots den persiska touchen. (det kan vara en idealisering om jag inte misstar mig).

och niklas är så stillsam och tapper. fast han kanske inte orkar mer och alla orden redan tagit slut.

vi måste lyfta upp väggarna imorgon så att inga fler män springer in i dem. de måste vara hela till premiären.