lördag, november 26, 2005

kära nån. ny oro för lilla fröken

min far fantomen ringer i mitt öra. han oroar sig nu för sin söta frökens fräna syra. han varnar och förmanar; det kan gå riktigt illa. jag säger att det är allför sent och mycket mörkt för fäders oro. inte kan jag ta hans varma hand och mjuka kärhet. jag har ju fostrats i främmande famnar. bland fega och drastiska ensamvargar.

jag vill förklara för den gamle att jag nu är den, som jag ska vara. jag går min väg. är min natur helt trogen.

på vår teater är allt över nu. och inte alls på grund av någon syra.
jag var inte där för att stilla oro och vinna kärlek. befria ifrån skuld och bära deras bördor. bland dem finns inte längre plats för rara bärfis. hon parasiterar blott på andras svaghet. för hon är tom och ingen särskild. har ingenting att ge. ingenting att svälja. hon ska ut att stå i kylan. inte stimma och slå runt, så är det bara. när stickorna är slut så susar hon och kurar. somnar nöjd. men sött och utan drömmar.

Den trettonde dagen finns inget gott kvar

regnet har upphört men den fuktiga filten ligger kvar över huvudet sen igår. jag varken hör eller ser.

avstår både premiär och min sista chans. den förra är inget att se på grund av nerver och brist på rutin. den senare behärskas av trötthet och känslan att allt redan är förbi. än sen. jag får fler chanser. jag behöver er inte längre. liksom ni inte behöver mig.

angående min bortavaro vågar jag nu förstå att mitt intresse för det artistiska och sceniska rör själva processen; resultatet synes mig intryckt i köer av planlagt skeende. jag trånar efter den levande anden. impulserna. leken. skissandet. lusten. djärvheten. odödligheten. allt annat är i mina ögon bara effektsökeri, självcentrerade bekräftelsebehov och andra neurotiska begär. längtan efter högre bidrag, fina premier och stående ovationer. inte mycket att höja till skyarna således.

var tog den kollektiva andan och de gemensamma strävandena vägen? viet? duet och jaget? det mellanmänskliga och buberska? jag kände inte igen mig bland alla jagen som snart stroppade runt på scenen.

snart är det jul och jag vill ha. jag behöver en ny uppgift nu. utan uppdrag blir jag sittandes. av det gör hela kroppen ont. för att leva kräver bärfis laborationer i andras rum. vill ha en ny familj. och en mer närstående faster.

allra djupast önskar jag en plats att komma till; men inser plötsligt alldeles naket utan skal att detta inte längre kan vara möjligt för en sådan som jag