vi leker och bearbetar gårdagen

först sjunger efwa wiktoria och finaste lisen lasarettsången med flickan som frågar om hon får komma hem till mor. sen pratade minna och jag om silkeslena uttrampade ekorrar. i istanbul trampar man på dem som om de vore druvor. om man gör det när de sover så är det inget övertramp. de turkiska ekorrarna sov hela tiden medan fötterna stampade och gick på. vi försökte se bistra ut när vi lekte kränkare, men så började minna skratta. då kunde inte jag heller hålla mig. vi vågade inte hela vägen. de är gulligast när de sover. och rätt ofarliga då. när de hade dött klart så gosade vi med dem.

paula har tröttnat på persbrandt. nu tjatar hon bara om alexander på kontoret. hon tycker att hans utstrålning är mer norrländsk. jossan är så söt. nu har hon skurit av sig både hälar och bitar där bak för att komma i glittret hon hittade i sin tonårsgarderob förra veckan.

det är bara svirret i huvudet kvar nu. radion ligger i badkaret, simmandes i oljor av granbarr. grith hackar på mig så fort hon får chansen, det är stora hål vid vänstra ögonloben. teaterns plåster är slut. tampongerna också.

stämningen har förändrats. för mycket blod och tårar. och avhoppp. är det mitt fel eller är det deras eget? vad skulle min farmors lillebror sartre skjutit in om ansvar här? de kanske inte kom på nåt bara. kanske var deras tomhet inte av den kreativa sort som suzanne (osten) pratade om. eller så kunde de inte hantera scenskräcken lika bra som vi andra.

släpper. inte salt i sår. bara pudra och sockra.

masoud var ren och fin idag. han är en riktig människa, trots den persiska touchen. (det kan vara en idealisering om jag inte misstar mig).

och niklas är så stillsam och tapper. fast han kanske inte orkar mer och alla orden redan tagit slut.

vi måste lyfta upp väggarna imorgon så att inga fler män springer in i dem. de måste vara hela till premiären.